Sofie Karlström i Nicaragua

De flesta bussar i Nicaragua är gamla amerikanska skolbussar som inte längre håller måttet i det stora landet ovanför. De flesta är gula, andra är ommålade i all världens färger. De flesta har tvådelade fönster, där den övre halvan går att dra ner. En del av bussarna har gardiner.

En sak som man kan vara säker på är att SAMTLIGA bussar är välsignade av Gud. I alla fall så hoppas man det. Skyltar som "Gud välsignar den här bussen och alla passagerare", är vanliga. Dessutom hänger det oftast kors framme i backspegeln. Jesus och den heliga Maria finns oftast på bild någonstans.

Nåt som dock ALDRIG finns är säkerhetsbälten. Man får hoppas att Gud gör sitt.

I Nicaragua finns inga elektroniska busskort som man trycker mot en platta längst fram i bussen. Man hör inget elektroniskt pip som vittnar om att man har giltig biljett. Istället går det oftast till så att man hoppar på bussen via en trappa som är så långt ifrån handikappvänlig man kan komma. Ofta hopppar man också på i farten och blir indragen av en av männen som jobbar på bussen.

För busschaffisen är aldrig ensam i Nicaragua. Längst fram vid ingången står alltid en eller två män som har som jobb att ta betalt. Så man hoppar alltså på, hittar en plats, och väntar tills någon kommer för att cobrar (ta betalt). Då säger du var du ska och han säger hur mycket det blir. Har de inte växel, tar de dina pengar, och kommer med växel efter ett tag.

Bussmännens stenkoll är fascinerande. Även om man åker i flera timmar så kommer de aldrig och frågar igen om man har betalt. Och då har de ingen elektonisk dosa som dokumenterar vilka som betalt och inte. Dessutom är det fascinerande att man kan åka jättelångt utan att någon kommer och tar betalt, men det händer aldrig att man ska av innan man betalt. Jag undrar hur det här går till.

I Nicaragua pratar man oftast med den som sitter bredvid en, och det är inte ovanligt att vederbörande ber om ditt nummer och hoppas att ni kommer att ses igen.

Det är inte heller ovanligt att det hoppar på och av diverse försäljare, som förser dig med mat, dricka och snacks. Det finns också försäljare (ofta barn), som står på stationerna och sträcker upp olika saker de säljer mot fönstrena. Så om du vill ha nåt, sträcker du bara ut några mynt genom fönstet.

Saker som är vanliga att köpa genom rutan på bussen: jordnötskakor, vatten i små påsar som man biter av hörnet på och dricker, olika sötsliskiga safter i påse med sugrör, bananchips, majsbröd (tortillas), cashewnötter och tuggummin.

Sätena på bussarna är ofta gjorda av hårdplast eller täckta med gummi. Sätena är gjorda för dvärgar, och därför får jag alltid dra upp knäna mot hakan eller sitta med benen på sne för att få plats. Det bästa med att åka buss i Nicaragua måste ändå vara att sätena framför är i perfekt höjd för att lägga sig på att sova. Något som de flesta gör under längre resor.

Bussanekdot 1: Häromdagen åkte jag i en ganska stor buss från Jinotega mot Estelí. Plötsligt höjtar en av bussmännen till att chauffören ska stanna, och han gör det med ett ryck. Så springer båda bussmännen och chauffören ut, för där vid sidan av vägen står en man med en motorcykel och en skylt där det står "Man säljer". På några sekunder inspekteras motorcykeln, männen köpslår om priset, tummen upp och en gest som säger att männen kommer på tillbakavägen, och så åker vi vidare.

Bussanekdot 2: Under en annan bussresa, från Managua till Estelí, kommer en man på med en stor säck. Ganska snart hör alla på bussen vad som ligger i säcken - en liten gris. Det kan inte finnas något annat som skriker som en liten gris. Det är ett hemskt ljud. Efter en kvart eller så börjar folk på bussen klaga på oljudet, varpå en av bussmännen tar säcken och slänger upp den på taket på bussen. Och där ligger den lilla grisen, och skriker till så fort bussen skumpar till. Jag undrar hur länge en liten gris i en säck står ut i stekande sol på ett plåttak innan den tuppar av.

Så i måndags eftermiddag kom jag äntligen fram till Estelí i norra Nicaragua. Santiago släppte av mig och Roxana utanför mitt nya hem, och det här var vad jag möttes av:



En grön ljus innergård.



En stor säng, en ny garderob (som luktar svensk bastu) och ett kylskåp med TV på.



En multimediahörna med ytterligare en TV, skrivbord, radio och min laptop.



Stora fönster som släpper in en massa ljus plus köksvrå.



Ett fräscht badrum med varmvatten i duschen!

Min lägenhet ligger på andra våningen i ett större bostadshus och är fristående med egen ingång. Det är en familj som äger huset och hyr ut ett flertal rum. I de andra rummen bor bland annat sex stycken norska förskolelärarstudenter som är här på praktik från mitten av januari till mitten av april. På fredag kommer praktikantkollegan Gizela som ska bo i lägenheten under mig. Ser fram emot det!

Det var som sagt måndag eftermiddag och jag lämnade mina resväskor i lägenheten. Jag och Roxana vandrade iväg till kontoret som bara ligger ett kvarter norr om min lägenhet. På kontoret hängde några personer från en samarbetsorganisation som var väldigt trevliga. Roxana visade mig runt på kontoret och sen tog vi en runda på stan. Senare på kvällen möttes vi upp tillsammans med Santiago och några vänner till dem och åt middag på en kubansk restaurant.

Nu är det redan onsdag kväll och jag har haft två introdagar på kontoret. Det har varit intensivt, intressant och, så klart, en massa nytt. Att prata spanska på den här nivån är en utmaning, men jag tror att jag kommer att komma in i det ganska snabbt. Roxana är en ängel som arbetar med lilla Julian på höften, och samtidigt sköter sitt jobb, min introduktion och diverse andra saker.

De som arbetar på kontoret är Santiago, som är landsrepresentant, Roxana, som är informationsansvarig, Cruz Delia, som sköter ekonomin, Mayra, som är programhandläggare, Melba, som är allt-i-allo och Celina, som liksom jag är ny och ska dela programhandläggartjänsten med Mayra. Kontoret ligger mitt i stan och, som sagt, ett kvarter från min lägenhet - så det hade inte kunnat vara bättre.

På fredag kväll är vi några stycken som ska på en salsakoncert med artisten Luis Enrique Mejía på Teatro Nacional Rubén Darío, som bland annat vunnit en grammy för Bästa Latinska Album. Efter koncerten ska jag sova över hos min nyfunna vän Kristina från Latinamerikagrupperna, som bor i Managua.

Sen på lördag när jag kommer tillbaka till Estelí har Gizela kommit hit och jag gissar att vi kommer att tillbringa hela natten pratandes som livet, döden, kärleken och allt annat som spelar någon roll.

Nu ska jag städa (golvet är i behov av moppning) och laga middag. Jetlagen börjar ge med sig, verkar det som, och jag är inte alls lika trött på kvällarna. Och inatt sov jag nästan hela natten och vaknade först av att mobilklockan ringde klockan sju. Underbart!

Skriver så snart jag kan!

Kramar.