Sofie Karlström i Nicaragua

2010-03-25
02:39:17

Förbannade lärdomar
Jag har ju rest en del i mina dagar. Så nu när jag skulle iväg igen, på långresa, tänkte jag så klart dra lärdom av tidigare misstag.

Tyvärr slog det helt fel!

Lärdom ett: Jag lyssnar aldrig på CD-skivor jag tar med mig.
Jag har en grym cd-spelare i rummet, och en massa tysta kvällar. Jag skulle nästan ge vadsomhelst för att få lyssna på mina skivor med Otis Redding, Gloria Estefan, Marie Fredriksson, Alicia Keys, Etta James, flamenco, Amira... Ack. Och inte en låt har jag sparat på datorn heller.

Lärdom två: Jag använder aldrig alla kläder jag tagit med mig, utan köper nytt.
Så jag tog alltså knappt med mig några kläder alls. Och har inte råd att köpa nya. Suck.

Lärdom tre: Jag använder aldrig de finaste kläderna jag har med mig.
Inga fina klänningar i bagaget, så det blir flipflops, leggings och lång t-shirt när jag ska ut på stan. Häromhelgen gled jag in på nya inneklubben Cigarszone här i Estelí och trodde på riktigt att min klädsel var adekvat. Jag visste inte att halva Stureplan hängde på just den klubben. Har nog aldrig känt mig så utstirrad.

Lärdom fyra: Jag behöver inte ha med mig ett helt medicinförråd.
Eeeh, jo det behöver jag. Jag har redan haft diarré, slagit hål på en tå och lider säkert av grov vitaminbrist. Tur då att jag har Gizela som har hela Apotekets sortiment med sig och en termin på läkarprogrammet i bagaget.

Lärdom fem: Jag kommer aldrig att använda träningsskorna.
Hur blir man boxare utan träningsskor? Nu måste jag investera de få penningar som jag har.

Lärdom sex: På grund av svettfläckar använder jag bara svarta kläder.
Det är svalt i Estelí. Och jag går och ser ut som en ständig begravning.

Lärdom sju: Det är onödigt att ta med en massa smycken.
Nu har jag varit smyckeslös i en månad, och kan avfärda denna lärdom.

Lärdom åtta: Jag köper alltid en massa väskor, så jag behöver inte ta med några.
Ja, ni kan ju gissa hur många gånger jag behövt en liten handväska under de här veckorna.

---

Där fick jag för att jag försökte vara klok!

2010-03-24
03:09:38

Och så en till!
Nu har vi börjat träna på kvällarna, Gizela och jag. Hon som peppande instruktör, jag som välvillig elev. För att liksom skaka lite liv i kroppen, släppa på spänningarna, få lite ny energi, styrka och jävlar anamma.

2010-03-24
01:30:58

Om att åka buss

De flesta bussar i Nicaragua är gamla amerikanska skolbussar som inte längre håller måttet i det stora landet ovanför. De flesta är gula, andra är ommålade i all världens färger. De flesta har tvådelade fönster, där den övre halvan går att dra ner. En del av bussarna har gardiner.

En sak som man kan vara säker på är att SAMTLIGA bussar är välsignade av Gud. I alla fall så hoppas man det. Skyltar som "Gud välsignar den här bussen och alla passagerare", är vanliga. Dessutom hänger det oftast kors framme i backspegeln. Jesus och den heliga Maria finns oftast på bild någonstans.

Nåt som dock ALDRIG finns är säkerhetsbälten. Man får hoppas att Gud gör sitt.

I Nicaragua finns inga elektroniska busskort som man trycker mot en platta längst fram i bussen. Man hör inget elektroniskt pip som vittnar om att man har giltig biljett. Istället går det oftast till så att man hoppar på bussen via en trappa som är så långt ifrån handikappvänlig man kan komma. Ofta hopppar man också på i farten och blir indragen av en av männen som jobbar på bussen.

För busschaffisen är aldrig ensam i Nicaragua. Längst fram vid ingången står alltid en eller två män som har som jobb att ta betalt. Så man hoppar alltså på, hittar en plats, och väntar tills någon kommer för att cobrar (ta betalt). Då säger du var du ska och han säger hur mycket det blir. Har de inte växel, tar de dina pengar, och kommer med växel efter ett tag.

Bussmännens stenkoll är fascinerande. Även om man åker i flera timmar så kommer de aldrig och frågar igen om man har betalt. Och då har de ingen elektonisk dosa som dokumenterar vilka som betalt och inte. Dessutom är det fascinerande att man kan åka jättelångt utan att någon kommer och tar betalt, men det händer aldrig att man ska av innan man betalt. Jag undrar hur det här går till.

I Nicaragua pratar man oftast med den som sitter bredvid en, och det är inte ovanligt att vederbörande ber om ditt nummer och hoppas att ni kommer att ses igen.

Det är inte heller ovanligt att det hoppar på och av diverse försäljare, som förser dig med mat, dricka och snacks. Det finns också försäljare (ofta barn), som står på stationerna och sträcker upp olika saker de säljer mot fönstrena. Så om du vill ha nåt, sträcker du bara ut några mynt genom fönstet.

Saker som är vanliga att köpa genom rutan på bussen: jordnötskakor, vatten i små påsar som man biter av hörnet på och dricker, olika sötsliskiga safter i påse med sugrör, bananchips, majsbröd (tortillas), cashewnötter och tuggummin.

Sätena på bussarna är ofta gjorda av hårdplast eller täckta med gummi. Sätena är gjorda för dvärgar, och därför får jag alltid dra upp knäna mot hakan eller sitta med benen på sne för att få plats. Det bästa med att åka buss i Nicaragua måste ändå vara att sätena framför är i perfekt höjd för att lägga sig på att sova. Något som de flesta gör under längre resor.

Bussanekdot 1: Häromdagen åkte jag i en ganska stor buss från Jinotega mot Estelí. Plötsligt höjtar en av bussmännen till att chauffören ska stanna, och han gör det med ett ryck. Så springer båda bussmännen och chauffören ut, för där vid sidan av vägen står en man med en motorcykel och en skylt där det står "Man säljer". På några sekunder inspekteras motorcykeln, männen köpslår om priset, tummen upp och en gest som säger att männen kommer på tillbakavägen, och så åker vi vidare.

Bussanekdot 2: Under en annan bussresa, från Managua till Estelí, kommer en man på med en stor säck. Ganska snart hör alla på bussen vad som ligger i säcken - en liten gris. Det kan inte finnas något annat som skriker som en liten gris. Det är ett hemskt ljud. Efter en kvart eller så börjar folk på bussen klaga på oljudet, varpå en av bussmännen tar säcken och slänger upp den på taket på bussen. Och där ligger den lilla grisen, och skriker till så fort bussen skumpar till. Jag undrar hur länge en liten gris i en säck står ut i stekande sol på ett plåttak innan den tuppar av.


2010-03-24
01:13:09

Om att gå på gatan
Långt borta är de tysta promenader längs grågrusiga gångvägar i Sverige där folk tittar överallt förutom på mig som går förbi. På Estelís gator har de flesta som går förbi mig något att säga.

Trottoarordlista:

Muñeca/muñequita - dockan/lilla dockan
Används ofta av slemmiga män som ser ut som att de vill äta upp en.

Permiso/permisito - tillstånd/litet tillstånd
Används av alla för att vara artig när man går förbi någon.

Que le damos? Pase adelante! Que busca? Pregunta! - Vad ger vi er? Kom in! Vad letar du efter? Fråga!
Hela harrangen sägs av diverse butiksbiträden.

Diverse engelska uttryck som: Bye! Good morning teacher! What's your name?
Sägs av alla, men främst barn.

Adioooooos - hej dååååå
Främst medelålders män. Används som "Hej". Det är lika vanligt att folk som går förbi varandra på gatan säger hej då och svarar med hej då, som att man säger hej.

Tss, tss, tss och kss, kss, kss
Används av alla för att påkalla din uppmärksamhet.

Amor, corazón, mi hija - kärlek, hjärtat, min dotter
Används främst av medelålders och äldre kvinnor

Oye, xela! - Hallå, vita tjejen!
Används av unga killar.

2010-03-15
03:24:48

Good morning teacher!
FREDAG.

Efter en svettig, svettig biltur in till Managua med Roxana, Santiago och lilla Julian blev jag avsläppt hemma hos Kristina vid Iglesia Fátima. Vi var peppade för kvällens konsert med Luis Enrique och gjorde oss i ordning medan ännu lite mer svett rann ner för ryggen. Gillar du att känna dig fräsch, ska du absolut inte flytta till Nicaragua.

I närheten av Kristinas hem satte vi oss på en utomhusbar, drack några toñas och åt ceviche. Sen mötte vi upp Kristinas kollega och tog en taxi till Mundo E, där konserten skulle vara. Det var packat med folk, feststämningen på topp, säkerhetsvakter, strålkastare och barer i neonfärger. Trots att det var en utomhusarena och klockan var efter nio på kvällen, var det fortfarande kvavt och varmt. Vid ingången mötte vi upp Roxana som för kvällen var bebisfri, samt Anna och Daniel med deras lilla Noor.

Efter att en påare från Movistar (telefonoperatör) hållt ett långt reklamtal kom Luis Enrique upp på scenen till publikens jubel. Under de närmsta timmarna dansade vi och skakade bröst och rumpor. I kaoset vid baren började det ryckas i mina och Kristinas väskor. Jag lyckades dra tillbaka min väska när någon precis lyckats få in sin hand i den. Som tur var blev inget stulet. Kristinas väska fick sig några knivhugg, men tack vare hennes innerfoder blev inte hon heller av med något.



Jag och Kristina.



Luis Enrique.



Roxana.



Anna, Daniel, Noor och Lina-Lotta.

LÖRDAG.

Jag vaknar upp hemma hos Kristina i gästrummet - dyngsur. Managuas värme är verkligen inte att leka med. Efter en dusch kände jag mig dock som en ny människa och jag och Kristina gick några hundra meter ner längs gatan och hittade ett frukostställe. Där beställde vi äggröra med skinka, gallo pinto (ris och bönor) och apelsinjuice.

Sen bar det av till en jättestor marknad i närheten. Jag hittade dem där superbra fotfilarna av trä som jag bara hittat i Nicaragua och Kristina hittade en förlängningssladd. På marknaden finns allt. Souvenirer, hängmattor, väskor, skor, kläder, elektronikprylar, frukt, grönsaker, kött, matstånd - you name it. När vi inte orkade gå runt mer satte vi oss ner på ett café med jukebox som spottade ut den ena bachatahiten efter den andra. Vi drack juice med lite för mycket vatten och socker i.

Vid tre tiden gick vi tillbaka hem, jag hämtade mina grejer och tog en taxi till Mayoreo - en av de större busstationerna i Managua. Det gick snabbt att hitta expressbussen till Estelí och jag lyckades till och med få plats längst fram bredvid en söt liten tant. Hon var 83 år och hette Teresa. Vi blev kompisar och pratade hela vägen. Hon bjöd mig på kakor.

Vid sextiden kom jag tillbaka till Estelí där Gizela väntade. Med kurrande magar gick vi till en av hennes favoritrestauranter i stan, Casa Vecchia, som serverar italienskt. Det var gott. Sen umgicks vi lite på Café Luz där några bohemiska nicaungdomar satt och spelade Ricardo Arjona-låtar på en gura. Sen tog vi taxin ut till stora vägen där alla klubbar ligger. Eller, det finns typ fyra stycken. Ett ställe är tydligen känt för att vara farligt, det heter Axsis. Sen finns en revolutionsbar som heter Rincon Legal. Sen finns ett nyöppnat superflashigt ställe - Cigarszone. Vi gick in där igår, och vände typ i dörren. Det var som att förflyttas till Stureplan, en helt annan värld. Allt var lyx, riktig lyx, och alla hade superfina klänningar och klackskor. Jag hade mjukistopp, leggings och smutsiga flipflops.

Så vi gick till Semáforo. Härligt, avslappnat ranchdisco, med stengolv och trämöbler och stort dansgolv med liveband. En massa vanliga människor som hade kul. Jag dansade salsa och merengue och bachata och cumbia och en massa andra danser, med gamla och unga nicaraguaner. Gizela gillar Thåström och elektro, så hon avböjde vänligt diverse kavaljerer och satt och såg cool ut istället.

SÖNDAG.

Myste i Gizelas rum på morgonen med dikter och skön musik. Vid tretiden gick vi till Vuela Vuela. Jag åt vitlöksfisk. Sen gick vi på långpromenad uppe på höjderna kring Estelí. Strax innan skymning var vi tillbaka i centrum och satte oss på en utomhusrestaurant och kylde oss med varsin cola. Nu ska vi sitta här på min terass och filosofera till stadens brus. Imorgon börjar introduktionsvecka nummer två.

PS. Du som undrar över rubriken. Som europé i Nicaragua får man höra en hel del roliga kommentarer av förbipasserande. T.ex. Good morning teacher!

2010-03-11
01:29:41

Intensiva dagar (och allt längre nätter)

Så i måndags eftermiddag kom jag äntligen fram till Estelí i norra Nicaragua. Santiago släppte av mig och Roxana utanför mitt nya hem, och det här var vad jag möttes av:



En grön ljus innergård.



En stor säng, en ny garderob (som luktar svensk bastu) och ett kylskåp med TV på.



En multimediahörna med ytterligare en TV, skrivbord, radio och min laptop.



Stora fönster som släpper in en massa ljus plus köksvrå.



Ett fräscht badrum med varmvatten i duschen!

Min lägenhet ligger på andra våningen i ett större bostadshus och är fristående med egen ingång. Det är en familj som äger huset och hyr ut ett flertal rum. I de andra rummen bor bland annat sex stycken norska förskolelärarstudenter som är här på praktik från mitten av januari till mitten av april. På fredag kommer praktikantkollegan Gizela som ska bo i lägenheten under mig. Ser fram emot det!

Det var som sagt måndag eftermiddag och jag lämnade mina resväskor i lägenheten. Jag och Roxana vandrade iväg till kontoret som bara ligger ett kvarter norr om min lägenhet. På kontoret hängde några personer från en samarbetsorganisation som var väldigt trevliga. Roxana visade mig runt på kontoret och sen tog vi en runda på stan. Senare på kvällen möttes vi upp tillsammans med Santiago och några vänner till dem och åt middag på en kubansk restaurant.

Nu är det redan onsdag kväll och jag har haft två introdagar på kontoret. Det har varit intensivt, intressant och, så klart, en massa nytt. Att prata spanska på den här nivån är en utmaning, men jag tror att jag kommer att komma in i det ganska snabbt. Roxana är en ängel som arbetar med lilla Julian på höften, och samtidigt sköter sitt jobb, min introduktion och diverse andra saker.

De som arbetar på kontoret är Santiago, som är landsrepresentant, Roxana, som är informationsansvarig, Cruz Delia, som sköter ekonomin, Mayra, som är programhandläggare, Melba, som är allt-i-allo och Celina, som liksom jag är ny och ska dela programhandläggartjänsten med Mayra. Kontoret ligger mitt i stan och, som sagt, ett kvarter från min lägenhet - så det hade inte kunnat vara bättre.

På fredag kväll är vi några stycken som ska på en salsakoncert med artisten Luis Enrique Mejía på Teatro Nacional Rubén Darío, som bland annat vunnit en grammy för Bästa Latinska Album. Efter koncerten ska jag sova över hos min nyfunna vän Kristina från Latinamerikagrupperna, som bor i Managua.

Sen på lördag när jag kommer tillbaka till Estelí har Gizela kommit hit och jag gissar att vi kommer att tillbringa hela natten pratandes som livet, döden, kärleken och allt annat som spelar någon roll.

Nu ska jag städa (golvet är i behov av moppning) och laga middag. Jetlagen börjar ge med sig, verkar det som, och jag är inte alls lika trött på kvällarna. Och inatt sov jag nästan hela natten och vaknade först av att mobilklockan ringde klockan sju. Underbart!

Skriver så snart jag kan!

Kramar.


2010-03-08
15:14:29

Internationella kvinnodagen 100 år
Finns det något bättre sätt att börja tiden i Nicaragua än att delta i firandet av den internationella kvinnodagen? Jag tror inte det! Snart ska vi bege oss ut på stan för att följa en demonstrationsmarsch genom staden, träffa kvinnorättsorganisationer och gå på andra aktiviteter. Spännande!

Igår eftermiddag landade jag i Nicaraguas huvudstad Managua. Roxana och Santiago från Svalorna hämtade upp mig på flygplatsen och vi tog in på ett hostal i närheten. På kvällen träffade jag en tjej från Latinamerikagrupperna som bor här i Managua och som jag träffade på en kurs för några veckor sedan. Vi åt mexikanskt och drack inhemsk öl, det var trevligt.

Nicaragua är soligt, varmt och luktar gott. Imorse åt jag färsk frukt och gallo pinto (traditionell mat gjord av ris och bönor). Det var mumsigt och nostalgiskt. I eftermiddag tar vi sedan buss upp till Estelí (ca 2,5 timme bort) och jag får inrätta mig i mitt nya hem. Ser fram emot det.

Kram på er alla!

2010-03-05
17:56:59

På söndag bär det av
Nu är flygbiljetten köpt och ligger tryggt nedstoppad i väskan. På söndag, klockan 13:55 för att vara exakt, lyfter mitt flyg från Guatemala till Nicaragua. I Managua blir jag upphämtad av Roxana och Santiago från Svalorna. Planen är att lämna mina väskor på ett hostal och sen medverka i aktiviteter på stan. Vi stannar kvar i Managua till på måndag, då kvinnodagen firas. Spännande. På måndag eftermiddag tar vi bussen till Estelí, mitt nya hem.

2010-03-05
00:01:36

Rapport från andra sidan Atlanten
Då var det dags för uppdatering! Jag är nu framme i Antigua, Guatemala, där jag bor hemma hos min vän Jessica och hennes guatemalanska pojkvän plus familj. Det är trångt och varmt och trasigt och smutsigt. Det är hundar och katter och olika sorters fåglar överallt. Det lagas mat och bakas bröd, hantverkare kommer och går, tvätten hängs på gården och kunder tas emot i panaderían (brödaffären) som vetter mot gatan. Pappa Nolo är alltid lika uppspelt och mamma Rosa alltid lika omtänksam (eller besviken, när jag tackar nej till mat).

På förmiddagarna solar jag på Idas terrass, på eftermiddagarna sitter jag på gamla favoritcaféet "Y tu piña tambien", går promenad i stan, fyndar på marknaden eller tar en tupplur någonstans. Efter tre dagar på andra sidan Atlanten är jag fortfarande dödstrött vid åtta på kvällen och vaknar fyra på morgonen. Jag försöker hålla mig vaken längre på kvällarna för att anpassa mig snabbare, men det är svårt.



På marknaden i Antigua lärde jag mig att man säger "seño" till någon, när man inte vet om den är en señora (fru) eller señorita (fröken). På marknaden frågar man för övrigt först vad någonting kostar, och får ett pris. Sen frågar man "Och det minsta?" - och får ett annat, lägre pris. Tänk om det var så enkelt i Sverige!?



Ida köper blommor till nya lägenheten.

Jag har nu varit på resande fot i snart en vecka. I fredags kramade familjen mig hej då på ett iskallt Arlanda. Tårar och kärlek. Avsked och separationer är aldrig roliga. Sen bar det av till Madrid där jag möttes upp av Daniela, Veronica och Nilla. Nilla öppnade sitt hem vid Ópera och lät oss sova var vi ville. Danni och Vero var på plats för att förgylla min tillvaro sista dagarna i Europa. Dagarna fylldes av soliga promenader, tapas, myscaféer och marknaden i Rastro.



Nebeyu, Johanna, mamma Kerstin och pappa Kjell på Arlanda Airport.



Ovanför molnen är himlen alltid blå.



Nilla på marknaden i Rastro, Madrid.



Daniela och Veronica på restaurant/caféet Areia högt upp på Calle Hortaleza. Hög mysfaktor!

Resan över Atlanten gick smärtfritt. Jag hade en trevlig, pratglad spanjor till granne. Han hette Luis. Han skulle till Costa Rica för att studera psykologi i fyra år. Hans pappa var advokat och hans mamma "ama de casa" (hemmafru). Luis hade försökt göra sin pappa glad och läst en termin på juristlinjen innan han insåg att det absolut inte var hans grej. Då hotade pappa med att han inte skulle betala om Luis valde någon annan utbildning. Det struntade Luis i, och nu är han en fattig student precis som alla andra. Jag önskade honom lycka till innan vi skildes åt på flygplatsen i San José.

Vi landade en timme försent i Costa Rica, eftersom vi flugit i motvind över Atlanten. Det var bara en kvart kvar tills mitt Guatemala-flyg skulle gå och jag var lagom stressad. "Alla resenärer till Guatemala gå vidare till nästa gate där ni får information!", skrek en flygplatstjej och jag gjorde som hon sa. Tror ni att det fanns någon med information vid nästa gate? Nej. Jag irrade panikslaget vidare och hittade snart en infodisk. De hänvisade mig till gate 3 där flyget till Guatemala väntade på mig, sa de. Jag släpade mitt tunga handbagage upp för trappor och genom gångar fram till gate 3 - där det inte alls fanns något flyg till Guatemala. Däremot fanns där en äldre dam som pekade på några telefoner på väggen och sa att det fanns snabbnummer till de olika flygbolagen där.

Jag ringde Iberia ett antal gånger - utan svar - innan jag gav upp och letade reda på en annan infodisk. Det var varmt och kvavt och jag var trött efter den tolv timmar långa flygresan. Svetten rann ner längs ryggraden. En ny infodisk, nya instruktioner att springa till andra änden av flygplatsen. När jag kom fram och hittade några som faktiskt visste något hade mitt flyg så klart gått.

Efter många om och men blev jag inbokad på ett flyg som skulle gå klockan nio. Jag fick en biljett där det stod "21:00 gate 8" på fodralet och flygplanstjejen sa klockan nio på väldigt tydlig spanska och engelska. I tro om att jag hade gott om tid gick jag och köpte ett telefonkort och ringde Jessica som väntade på mig i Guatemala. Medan jag står och pratar med henne öppnar jag biljettfodralet och ser på biljetten att flyget inte alls går 21:00, utan 19:30! Så det var bara att ta handbagaget och springa kors och tvärs över flygplatsen igen, för att precis hinna med flyget.

Behöver jag säga att jag var helt slut när jag väl kom fram till Guate?

Välkommen till Centralamerika liksom.







Jesus finns så klart med på ett hörn.



Jessicas kollegor på Encountour spelade basketmatch mot personalen på Café No Sé. Vi var cheerleaders.



Mys på Idas terass i nya lägenheten i området La Candelaria nära Cerro de la Cruz.