Sofie Karlström i Nicaragua

Då var det dags för uppdatering! Jag är nu framme i Antigua, Guatemala, där jag bor hemma hos min vän Jessica och hennes guatemalanska pojkvän plus familj. Det är trångt och varmt och trasigt och smutsigt. Det är hundar och katter och olika sorters fåglar överallt. Det lagas mat och bakas bröd, hantverkare kommer och går, tvätten hängs på gården och kunder tas emot i panaderían (brödaffären) som vetter mot gatan. Pappa Nolo är alltid lika uppspelt och mamma Rosa alltid lika omtänksam (eller besviken, när jag tackar nej till mat).

På förmiddagarna solar jag på Idas terrass, på eftermiddagarna sitter jag på gamla favoritcaféet "Y tu piña tambien", går promenad i stan, fyndar på marknaden eller tar en tupplur någonstans. Efter tre dagar på andra sidan Atlanten är jag fortfarande dödstrött vid åtta på kvällen och vaknar fyra på morgonen. Jag försöker hålla mig vaken längre på kvällarna för att anpassa mig snabbare, men det är svårt.



På marknaden i Antigua lärde jag mig att man säger "seño" till någon, när man inte vet om den är en señora (fru) eller señorita (fröken). På marknaden frågar man för övrigt först vad någonting kostar, och får ett pris. Sen frågar man "Och det minsta?" - och får ett annat, lägre pris. Tänk om det var så enkelt i Sverige!?



Ida köper blommor till nya lägenheten.

Jag har nu varit på resande fot i snart en vecka. I fredags kramade familjen mig hej då på ett iskallt Arlanda. Tårar och kärlek. Avsked och separationer är aldrig roliga. Sen bar det av till Madrid där jag möttes upp av Daniela, Veronica och Nilla. Nilla öppnade sitt hem vid Ópera och lät oss sova var vi ville. Danni och Vero var på plats för att förgylla min tillvaro sista dagarna i Europa. Dagarna fylldes av soliga promenader, tapas, myscaféer och marknaden i Rastro.



Nebeyu, Johanna, mamma Kerstin och pappa Kjell på Arlanda Airport.



Ovanför molnen är himlen alltid blå.



Nilla på marknaden i Rastro, Madrid.



Daniela och Veronica på restaurant/caféet Areia högt upp på Calle Hortaleza. Hög mysfaktor!

Resan över Atlanten gick smärtfritt. Jag hade en trevlig, pratglad spanjor till granne. Han hette Luis. Han skulle till Costa Rica för att studera psykologi i fyra år. Hans pappa var advokat och hans mamma "ama de casa" (hemmafru). Luis hade försökt göra sin pappa glad och läst en termin på juristlinjen innan han insåg att det absolut inte var hans grej. Då hotade pappa med att han inte skulle betala om Luis valde någon annan utbildning. Det struntade Luis i, och nu är han en fattig student precis som alla andra. Jag önskade honom lycka till innan vi skildes åt på flygplatsen i San José.

Vi landade en timme försent i Costa Rica, eftersom vi flugit i motvind över Atlanten. Det var bara en kvart kvar tills mitt Guatemala-flyg skulle gå och jag var lagom stressad. "Alla resenärer till Guatemala gå vidare till nästa gate där ni får information!", skrek en flygplatstjej och jag gjorde som hon sa. Tror ni att det fanns någon med information vid nästa gate? Nej. Jag irrade panikslaget vidare och hittade snart en infodisk. De hänvisade mig till gate 3 där flyget till Guatemala väntade på mig, sa de. Jag släpade mitt tunga handbagage upp för trappor och genom gångar fram till gate 3 - där det inte alls fanns något flyg till Guatemala. Däremot fanns där en äldre dam som pekade på några telefoner på väggen och sa att det fanns snabbnummer till de olika flygbolagen där.

Jag ringde Iberia ett antal gånger - utan svar - innan jag gav upp och letade reda på en annan infodisk. Det var varmt och kvavt och jag var trött efter den tolv timmar långa flygresan. Svetten rann ner längs ryggraden. En ny infodisk, nya instruktioner att springa till andra änden av flygplatsen. När jag kom fram och hittade några som faktiskt visste något hade mitt flyg så klart gått.

Efter många om och men blev jag inbokad på ett flyg som skulle gå klockan nio. Jag fick en biljett där det stod "21:00 gate 8" på fodralet och flygplanstjejen sa klockan nio på väldigt tydlig spanska och engelska. I tro om att jag hade gott om tid gick jag och köpte ett telefonkort och ringde Jessica som väntade på mig i Guatemala. Medan jag står och pratar med henne öppnar jag biljettfodralet och ser på biljetten att flyget inte alls går 21:00, utan 19:30! Så det var bara att ta handbagaget och springa kors och tvärs över flygplatsen igen, för att precis hinna med flyget.

Behöver jag säga att jag var helt slut när jag väl kom fram till Guate?

Välkommen till Centralamerika liksom.







Jesus finns så klart med på ett hörn.



Jessicas kollegor på Encountour spelade basketmatch mot personalen på Café No Sé. Vi var cheerleaders.



Mys på Idas terass i nya lägenheten i området La Candelaria nära Cerro de la Cruz.