2010-04-05
02:39:35
Ankomsten
De senaste tio dagarna har handlat om att komma tillbaka. Att komma tillbaka är känslofyllt och tar på krafterna. Att vandra längs nostalgiska gator rör om och väcker till liv. Jag har kommit tillbaka till öppna armar och stängda dörrar. Jag har trätt in i det gamla och skapat något nytt.
---
Carmen möter mig på busshållplatsen i Managua. Hon är klädd i kostym med axelvaddar, som får hennes lilla späda kropp att större ut. Hon har klippt av sitt långa lockiga hår, och har nu en vuxnare page uppsatt med hårklämma i nacken. Hon ser ut att må bra.
- Min ängel..., säger hon och ser på mig med tårfyllda ögon.
I taxin kramar hon mig hårt och gråter. Pratar forcerat, som om hon är rädd att tiden inte skulle räcka till för allt hon vill säga.
- Jag är så glad att du är tillbaka! Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen. Du är min ängel. Tack, tack, tack för allt du har gjort för oss. Mitt hem är ditt hem, alltid. Du ska veta att du är välkommen till oss närsomhelst. Och barnen väntar på dig, de har längtat så mycket efter dig!
När vi anländer till Granada har det börjat skymma. Jag älskar det där magiska ljuset som fyller Granada i en knapp timme innan det blir mörkt. Himlen skiftar i korall och ett guldaktigt filter läggs över staden. Det är som att allt smuts försvinner, allt trasigt läks. Jag känner mig lugn och förälskad i livet.
Carmens mamma Candida sitter på en plaststol utanför huset. När vi kommer gående drar hon upp t-shirtkanten för ögonen.
- Hon är rörd över att se dig, säger Carmen.
Jag kommer fram och böjer mig ner mot mamma Candida. Lägger armarna om henne och pussar henne på kinden. Hon kramar tillbaka, och jag känner hennes blöta kind mot min. Efter ett tag tittar jag henne i ögonen. De säger allt.
Snabbt går ryktet att jag är tillbaka och snart kommer Carmens barn, syskon, syskonbarn och grannar för att hälsa på mig. Jag blir totalt överöst av kärlek som jag inte var beredd på. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera, utan försöker bara att ta in allt.
---
Granada är hett. Värmen som omsluter allt känns nästan overklig. Det är som att den frigör saker i kroppen. Jag känner mig levande.
Carmens barn bär in mina väskor i huset, och jag går in och lägger mig på sängen i rummet längst in. Sakta torkar fläkten svettpärlorna i min panna. Carmens dotter Dayana kommer och lägger huvudet på mitt bröst, och håller om mig. Vi ligger tysta.
Jag är tillbaka.
Overkligt.
