Sofie Karlström i Nicaragua

Hej kära läsare.

Jag vet att jag inte varit så duktig på att uppdatera här. Det har varit en intensiv första månad i Nicaragua. Intruduktion på kontoret. Ett nytt liv, med nya människor, nytt land, ny mat, nya vanor och nya funderingar. De sista elva dagarna har jag haft påskledigt och varit ute och rest.

Först åkte jag till Granada där jag bodde tre månader vid den här tiden förra året, och hälsade på gamla vänner och bekanta. Efter det återvände jag en snabbis till Esteli för att sen ge mig av till León med Gizela. Där slappade vi vid Stilla Havet, upptäckte staden (som jag till skillnad från förra året nu gillade) och åt god mat. Dessutom tittade vi på de mäktiga katolska påskprocessionerna där stora ikoner bärs runt på gatorna, och följs av hundratals människor.

Nu är jag tillbaka i Esteli. Sista lediga dagen tillbringade jag här hemma, storhandlade, storstädade, pyntade och gjorde det mysigt i lägenheten. Jag tog ner alla de fula blommiga, skitiga gardinerna och lät ljuset skina in från väst och söder. Jag köpte doftljus och doftspray och la det nya överkastet som jag köpt i León på sängen. Jag hängde upp foton och vykort på väggen som är jag, och tog ner den nakna kvinnan på cykel som irriterat mig de senaste veckorna. Jag gjorde storkok av "gallo pinto" - en blandning av ris och röda bönor som serveras till allt här. Och det äter jag till frukost, lunch och middag tillsammans med en bit stekt ost, lite tomatsallad, äggröra och, om jag känner för att lyxa till det, lite korv.

Nu känns lägenheten mer jag. Den är ren och saker och ting har funnit sin plats. Jag gillar det.

Den här veckan börjar det riktiga, nya livet känns det lite som. Nu är det jobb 9-17, måndag till fredag. Nu ska jag få rutin på träningen och ge Esteli en ärlig chans att växa i mitt hjärta. Jag har flera artikelförslag som jag ska förverkliga under april. Det känns som att jag är på g och som att jag har landat.

I helgen fyller Gizela 32 år, vilket ska firas med pompa och ståt.

Det är över en månad sen jag lämnade Sverige, landet som jag saknar mer än någonsin. Jag och Gizela bollar titt som tätt nostalgiska fantasier om Svedala och skämtar om att fäderneslandet kallar. Vi stöttar varandra i bergochdalbanan av känslor som följer på att bo i ett världens fattigaste länder, med allt vad det innebär. Det är tur det. Allt blir lite lättare när man är två.

Men jag är glad att jag är här, för att få en erfarenhet för livet. Och jag hoppas på ett välbetalt jobb när jag kommer hem igen, lagom till jul.

I fortsättningen lovar jag att bli bättre på att uppdatera här.