Sofie Karlström i Nicaragua

Det ösregnar i Estelí. Brunt vatten forsar ner för de stenbelagda gatorna. Himlen har öppnat sig och de dammiga taken blir nakna. Jorden drar en lättnadens suck och sträcker upp sina armar mot skyn. Jag och Gizela skyndar framåtböjda längs husväggarna, det rinner längs ryggarna, vi blinkar bort sminket. Jeansen klibbar fast obehagligt. Jeansen blir tunga av väta och börjar glida ner. Jag drar upp dem gång på gång.

Vi handlar på Segovias och folk vänder sig om efter oss i gångarna. Vi måste se ut som dränkta hundar. Vi plockar snabbt ner det vi ska ha i varsin korg och betalar. Alla taxibilar som åker förbi är fulla. Vi måste ut i skyfallet igen.

Hemma är sängen genomblöt och det finns ingen el. Kolsvart och elplattorna är iskalla. Tomaten kan inte sköljas, eftersom det inte finns vatten heller. Jag skruvar hoppfullt flera gånger på kranen, men inget.

Så det är bara att plocka fram tändsticksasken och tända ljusen. Vänta.

Elen kom tillbaka efter ett tag.
Vattnet kom aldrig.

Men mat blev det. Ris och bönor och halloumiliknande stekost. Och en liten sallad med lök, tomat och paprika. Till det: vin, för första gången sedan vi kom hit. Vi kände att det var rätt dag att unna oss.

Det droppar fortfarande från mitt hår, rinner ner längs tinningen.
Det luktar blött.